Mentala utsläpp

"Föraren berättade efter olyckan att flaket helt plötsligt reste sig". Haha. Säkert. Han körde ju i ful fart med flaket uppe i alla fall den sträcka man kan se bilen, och gör inga ansatser att stanna. Han påstår sig ju veta att flaket reste sig plötsligt, men hade han märkt flaket resa sig alls hade han garanterat inte kört under en bro.

Jag slår vad om att han inte visste om det

Jag tycker detta är kul. Debatt om folk som berättar allt det gör på Facebook. "Jag vaknar, Jag äter frukost, Jag går till Bussen" etc.

Om man tittar på en normal människas förmåga och tid att konsumera information på ett meningsfult sätt, och jämför detta med förmågan att producera information, på detta Facebook/Blogg/Twitter-sätt, så kan man konstatera att vi nog i princip kan räkna med att i genomsnitt 2-3 personer orkar konsumera det vi producerar. Att tro att de 100-tals "vänner" man har på facebook faktiskt orkar/hinner/vill läsa allt blaj man skriver är helt orimligt. Att några utöver dem skule bry sig är ännu mer fjärran.

Varför är det så svårt att inse att när alla ska producera "underhållning", så räcker inte konsumenterna till för att konsumera det enskilda lstret mer än några få gånger.

Jag tror min blogg har fallit offer för de teorier jag själv framför, nämligen att om alla har en blogg, och alla läser några få andra blogagr (eftersom man inte i genomsnitt hinner så mycket mer) så kommer varje blogg i genomsnitt ha just bara några få läsare. Om man ovanpå detta lägger att några få bloggar har väldigt många läsare, så blir det ännu färre läsare kvar för de stora massorna.

Att det sedan finns en koppling till att jag inte skriver nåt, är väl också uppenbart. Och när jag skriver, så blir det allt mindre engagerat och intressant. Detta har faktiskt inget eller lite att göra med antalet läsare, utan är mer en konsekvens av brist på tid. Dock tror jag att de få inläggen tenderar att minska antalet läsare, som numera är så få så jag skule kunna finansiera brevporto för att skicka dem brev allihop istället.

 

Jag hörde ett samtal mellan två personer häromdagen, som i korta drag förlöpte så hör:

"En massa mördare går fria, de få ju inte fast dem"
"Ja, och samtidigt jagar de fortlörare"
"Ja, fy fan, det är viktigare att sätta ditt fortkörare än mördare!"

Jag fann det för gott att inte lägga mig i, men detta samtal malde i mitt huvud ett tag.

Om vi börjar från början av resonemanget: Varför ska man alls fånga och straffa folk som begår brott?  Till viss del handlar det säkert om en sorts vilja att skipa rättvisa. Öga för öga, och allt det där. Men jag vill nog påstå att det primära skälet är att undvika att människor drabbas av brottsliga handlingar och dess negativa konsekvenser. Detta gör man på i huvudsak två sätt genom att fånga och straffa brottslingar:

1. Man berövar dem friheten (i fallet med bilisten tar man körkortet, och därmed friheten att få köra bil lagligt), så att de inte kan upprepa sina brott
2. Man avskräcker både nuvarande och framtida brottsliga handlingar, i och med att straffen är plågsamma, oavsett om de är av ekonomisk eller frihetsberövande art.

Så:
- man fångar och straffar mördaren för att skydda allmänheten från honom, och för att skydda allmänheten mot andra presumptiva mördare, som avskröcka av straffet.
- man fångar och straffar fortköraren för att skydda allmänheten från den fara som han utgör med sin överdrivna hastighet (om det går så långt som till körkortsindragning och fängelse), och man skyddar allmänheten från såväl honom som andra presumptiva framtida fortkörare som avskräcks av straffet.

Om vi nu antar att huvudsyftet med verksamheten är att rädda liv, eller att i allmänhet rädda allmänheten från lidande, så är det inte helt självklart vilket som är bäst, att jaga fortkörare eller att jaga mördare. Flera saker talar faktiskt för att det kan vara mer effektivt att jaga fortkörare:

Mördare är sannolikt mindre mottagliga för avskräckande straff. En bilist tänker nog regelmässigt på risken att bli av med körkortet när han kör fort, medans en mördare antaligen inte låter bli att mörda bara för att det finns en risk att åka fast. Motiven till mord är sannolikt mer primitiva än så. Således kan fasttagande av fortkörare i högre utsträckning skydda oss från andra fortkörare, än vad fasttagandet av mördare skyddar oss från framtida mördare.

Ca 150 personer mördas varje år. Sannolikheten för att denna siffra sjunker med större insats för att jaga mördare är liten. Det skulle huvudsakligen vara de som begår flera mord, som stoppas från att begå mer än ett. Men hur många är det? Knappast många. Och om mord bara gav korta straff, så skulle sannolikt antalet mord inte öka särskilt mycket. För normala människor handlar det inte om hur hårt straff man får. Mord är inte ett alternativ överhuvudtaget.

Ca 400 personer dör i trafiken varje år, och många fler invalidiseras och skadas för livet på olika sätt. Denna siffra har med stor sannolikhet en korrelation med hastigheten, och hastigheten i sin tur har en korrelation med straffsatserna och risken för att åka fast. Enklast att inse är detta om man funderar på vad fri fart överallt skulle leda till. Näst enklast om man funderar på vad hastighetsbegränsningar, men inga påföljder för att överträda dem, skulle innebära. Ganska säkert skulle fler dö i båda fallen. Antagligen många fler.

Som kollektiv kan man alltså hävda att mördarna tar livet av ca 150 personer per år, tämligen oberoende av straff och polisinsatser, medans bilister som kollektiv tar livet av 400 personer per år, en siffra som påverkas signifikant av straff för fortkörning, och därmed relaterad polisinsats. Nu sker naturligtvis många olyckor där ingen överträtt hastighetsbegränsningen i samband med just olyckan, men i många fall har de inblandade kört för fort, och de gör det i princip som en kall avvägning mot smärtan av att bli fälld för fartförseelser. Tanken på att man ska beröva någon livet tror jag i princip aldrig finns där.

Var ska man sätta in polisinsaterna, om man vill minska lidandet? Det är inte omöjligt alls att effekten blir större av ökade insatser mot fortkörning, än vad de blir av ökade insatser i mördarjakter.

Det enda skälet till att man vill koncentrera sig på mördarna måste vara att det ligger nån sorts koncentrerad moralisk fråga i det. Varje mord har en gärningsman, som gjort nåt fruktansvärt fel. Varje gång nån dör pga en fortkörare, så är det på något sätt konsekvensen av ett kollektivt "småbrott", som de flesta av oss är delaktiga i som gärningsmän. Men skulden är på något sätt "utspädd". Ingen är särskilt intresserad av att sätta dit den enskilde som orskade död med just sin fortkörning särskilt hårt, och att sätta dit alla som kör fort, för att de kollektivt är skäl till detta, är antagligen för abstrakt.

Men rent logiskt skulle det kanske rädda oss alla från mer lidande om man med kraftfulla insatser stoppade all fortkörning, istället för att lägga samma pengar på ofta fruktlösa mördarjakter...?

Hur kan mobiloperatörerna komma undan med "ring för 0 öre/minut"? Den rörliga kostnaden är förvisso noll öre per minut, men det innebär inte att det kostar 0 öre/minut att ringa. Aldrig någonsin. Inte ens om du ringer dygnet runt. Den fasta kostnaden för att starta ett samtal måste spridas över de minuter du talar, och hur många minuter ditt samtal än varar, så blir det aldrig 0 öre per minut. Dessutom kan den där öppningsavgiften vara 29 öre eller 18000 kr, logiken bakom att kalla det "ring för 0 öre/minut" är densamma.

Slå dem.

Det har varit 24 minusgrader utanför mitt hem. Och jag bor i Stockholm. Och jag menar just utanför hemmet, inte 50 mil norr om detsamma. Det är inte ofta det är så kylslaget här.

Det är fascinerande på nåt sätt att livet ändå rullar på. Lite snöröjning som man kan höra under tidiga morgontimmar, nån minuts skrpaande av bilrutor, och så bär det iväg som vanligt.

Som vanligt vinner inte Sverige fast man är bäst

Jag har sett ett antal intervjuer med Sacha Baron Cohen, även känd som Ali G, Borat och Bruno, bland annat en gjord av David Letterman. Han framstår som en mykcet intelligent och snabbtänkt man, bakom allt vansinne. David Letterman satt mest bara och skrattade 

Folk verkar ha börjat skriva "dem" i tid och otid, oavsett om grammatiken tarvar "de" eller "dem". Det ser betydligt värre ut än att skriva "de" hela tiden, och till och med än att skriva talspråksvrianten "dom"

Den spontana känslan när man ser att Spyker försöker köpa Saab är att det hade varit mycket roligare om Koenigsegg gjort det

Jag undrar hur många bloggare, företrädesvis unga tjejer med stora egon och en kamera flitigt använd för självporträtt, som kommer att behöva hjälp den dag deras "framgågnsrika" bloggar inte längre lockar nogon? Om mna njuter av den uppmärksamhet man får genom att visa upp sig på det sättet, så torde man lida när uppmärksamheten försvinner. Samma fenomen som avdankade musiker eller skådisar, som desperat greppar efter rampljusets halmstrån. Skillnaden är att att bloggarna är ohyggligt många, och deras kändisskap baserar sig på ohyggligt lite substans. 

En viss (men ärligt talat mycket begränsad, om man kollar runt lite) förmåga att uttrycka sig, en stor kärlek till sitt eget utseende och vilja att visa upp det, oändlig energi vad gäller att beskriva hur man klär sig, och tillräckligt mycket tid över för att lägga upp inlägg många gånger om dagen, är ungefär vad som behövs. Det hjälper säkert om man inte ser ut som ett stampat jordgolv, men det är inte några skönhetsdrottningar vi talar om heller.  Och även om så vore, så varar inte sånt för evigt.

Kort sagt, väldigt många slåss om relativt få platser i rampljuset, och egentligen har nog de flesta de kvaliteter som behövs. Vem som är i rampljuset för stunden är mer eller mindre slump, och de kommer säkerligen försvinna nästan utan undantag.
 
Min fråga är, hur mår de då? När den glassiga och av många betraktade bilden ersätts av en obesökt blogg. Det kan bli en knäckande tomhet för den som blåst upp sitt ego med denna metod under en period.

4-årige Hayden Wright söp sig full och gick på rövarstråt till grannen. Hur kommer man ens på detta i den åldern?

Kaniner slaktas på sätt som inte är ok enligt svensk lag, i ett TV-program som spelas in utomlands, men sänds i Sverige. Moraliskt kan man naturligtvis tycka att det är helt förkastligt, men hur ska man på nåt som helst rimligt juridiskt sätt kunna hindra detta? Är det tillåtet där det sker, så är det. Vi kan naturligtvis lobba på olika sätt mot andra länders lagstiftare, men till syvende och sisd är det upp till vart och ett land självt att stifta sina lagar, och våra är inte mer "rätt" än någon annans. Inte ens när vi "tycker" att de är rätt, eller anser oss vara högre moraliskt stående. Andra länder tycker samma sak om oss, och anser oss lägre stående när vi tillåter nakenbad, kvinnor som arbetar i mansyrken, "porrtidningar" på ICA, musik med snuskiga texter, ogifta som har sex, etc. Vi har inte monopol på att anse saker vara rätt eller fel.

Man skulle kunna tänka sig att man förbjd svensk TV att visa handlingar som är otillåtna i Sverige, men då skulle snart sagt alla TV-program som har nåt med utlandet att göra få problem.

Eler man kunde förbjuda svenska medborgare att begå handlingar som är olagliga i Sverige utomlands. Det skulle säkert bli jättebra. I Sverige är det förbjudet att köra bil på vänster sida, så svenska i England får inte göra det.

Aftonbladet trasslar till det med sin rubrik, som vanligt

"Hon vill ha barnen, och hälften av allt"

Betyder det att en älskarinna är ok, men inte fler?

Eller betyder det att barnen inte räknas in i "allt"?

Jag tycker innerligt synd om Elin, som med sitt glada och lyckliga leende på bild sannolikt bidragit starkt till Tigers image. Att hon i själva verket inte haft minsta skäl att le måste kännas enormt smärtsamt idag.