Mentala utsläpp

Mycket kan sägas om det svenska så kallade social trygghetsnätet, men nåt som förvånar mig, och får mig att tycka att nåt är fel, är hur de som drabbats av livslånga begränsningar i sin förmåga att arbeta full tid hanteras.

 

Dessa människor kan i stort sett inget göra för att påverka sin ekonomiska situation. Försöker de jobba så ifrågasätts deras rätt till ersättning, så det kan inte komma på fråga. Till och med att vara hemma ensam med ett barn kan vara skäl att deras ersättning ifrågasätts, då de i det läget anses "arbetsföra". 

 

Redan ovanstående tycker jag är mycket illa.

 

Men fortsätter man att titta på det hela, så är systemets sätt att hjälpa dessa mängder inte byggt på i första hand en dräglig ersättning för den arbetsförmåga de inte har. Nej, en stor del ska istället vara i form av bidrag (bostadsbidrag, etc), som är behovsprövade. Vilket innebär att att de om de inleder en relation som leder till samboende blir av med en stor del av den inkomst de har. Vad gör detta för dessa redan drabbade människors människovärde? De har itne bett om att inte vara arbetsföra,ändå ska de behöva känna att de inte kan bidra till en gemensam ekonomi, utan bara få hjälp av systemet om ingen annan rycker in och hjälper dem. Förvisso lär ingen sådan "annan" (sambo eller mae/maka) ha nåtm emot att hjälpa, men det är inte det det handlar om. Det är den drabbade människans förutsättnignar att känna nåt värde i sin redan drabbade situation.

 

Jag tycker systemet suger. Det har inget med dagens regering, eller gårdagens, att göra. Det har funnits sjukpensionärer länge, länge, och man har hänvisat dem till behovsprövade bidrag länge länge.