Mentala utsläpp

En förskönande omskrivning

Gratis är gott, ett tag

Kategori: Fritt svävande tankar

Ju mer jag ser av hur medieindustrin utvecklas, och vad som sker med nedladdningsverksamhet, desto mer undrar jag om resan går dit majoriteten vill, eller om den går till en plats ingen ville komma till egentligen.

Inställningen att reproducerbar konst ska vara fritt tillgänglig för alla gör det allt svårare att livnära sig på att skapa "konst" som är eller går att göra reproducerbar. Copyright är ett begrepp på utdöende, drivet av den allt enklare kopieringen.

Vad är konsekvensen av detta?

Driver vi konstnärer mot att skapa icke reproducerbar konst, eller konstupplevelser? Blir konserter den huvudsakliga inkomstkällan för musiker? I så fall kan man ju fundera på om film kommer att ersättas av teater....

Eller driver vi de med konstnärliga talanger att skaffa sig "vanliga jobb", och ägna signifikant mindre tid åt sitt konstskapande? Antagligen gäller detta i första hand dem som ger sig in i konstbranscher för att tjäna pengar eller ha kul. De som verkligen brinner för sin konst torde försöka ändå, oavsett en mager inkomst.

Men entusiaster som fortsätter med sitt konstskapande kommer generellt inte kunna spendera pengar i samma utsträckning som förut på sitt producerande. På gott och ont. Åtminstone musik kan nog bli minst lika bra på låg budget. Film kan vara värre.

Jag tror det mest genomgripande (som inte är drivet enbart av kopieringen) är att allt fler kommer skapa (lågbudget-) musik och film för allt färre. Producent och konsument flyter allt mer ihop, och därmed finns en påtaglig risk att en dimension av magi och uppnåelighet försvinner. Ungdomar världen över kommer inte längre enas i sin dyrkan av storstjärnor, och man kommer inte längre fascineras av storslagna produktioner. Istället kommer vi sitta och titta på obskyra YouTube filmer, producerade av likasinnade, med en budget bestående av Coca Cola och muffins, och med tittarsiffror på några 1000, några 100000, eller till och med några miljoner.

Kanske uppstår en sundhet i hur vi ser på film. Men säker är jag inte. Jag tror det finns en poäng i att låta sig roas och fascineras av nåt som skapats av några få, med stora resurser, för många att gemensamt förundras över och älska. Eller hata.

I värsta fall går vi asymptotiskt mot att vi alla producerar underhållning, men är våra egna enda fans. Då får vi skylla oss själva.

För övrigt är min blogg ett exempel på samma sak. Vem mer än jag läser? Bryr sig? Varför skriver jag? Varför läser jag inte en bok av nån som kan skriva på riktigt?
Kommentera inlägget här: