Vad är rättvisa?

Att vi alla har lika mycket av allt? Nej, tycker nog de flesta.

Att alla har samma möjligheter att få lika mycket av allt? Då håller kanske många med, vid en första anblick.

Men vad betyder ett sånt uttalande egentligen? Möjligheter relativt vad? Sin egen förmåga? Eller nån sorts allmänt mått? Om jag är klen och inte så smart, så har jag sannolikt i dagens samhälle inte så stora chanser att bli välavlönad. Om jag är vacker och kvinna, har jag sannolikt vissa chanser i specifika industrier. Etc. Men allt blir ju beroende av vad man är beredd att satsa, och vilka lidanden som är förknippade med olika saker för oilka individer. Om, för att ta ett extremt men illustrativt exempel, det är oerhört lukrativt att bli porrfilmsstjärna, under förutsättning att man är attraktiv (enligt någon oklar norm), betyder det då att alla vackra männikor därmed har en ärlig och likadan möjluighet att bli rika? Eller ska den mätas också i termer av hur dåligt olika människor skulle må av att ge sig in i den branschen?

Jag tror/tycker att den där "möjligheten" att bli rik ("få saker") måste mätas i termer av hur mycket man "offrar" för att åstadkomma det. Dvs hur nära gränsen för sin egen förmåga man presterar för att åstadkomma det, och hur man värderar det man väljer bort för att bli "rik". Sin tid, sin hälsa, sin heder, sin stolthet, alternativa möjliheter, etc.

Samma resonemang gäller rimligen för de "saker" du får. Man kan tycka att det är orättvist om någon i sitt jobb har förmånen att få flyga världen över. Men hur mycket förmån är det för den som är flygrädd, och bara saknar sina nära och kära, när han är på tjänsteresa? Man kan tycka att det är en förmån att bo i en storstad, och tjäna mer pengar. Men gör man inte det ofta till priset av en stressigare tillvaro, mindre tid i hemmet, etc?

En ytterligare komplikation är följande:
Antag att jag i mitt anletes svett, och under stora uppoffringar gnetar ihop till pengar för att ge mina barn en bra utbildning, ett startkapital i livet, och en tryggad ålderdom. Är det då rättvist att mina barn får detta, medans grannens barn inte får det? Man kan tycka att min grannes slapphet inte ska betyda att hans barn får det sämre än andra. Men hur rättvist är det mot mig om jag inte får ut nåt av min satsning på det som jag upplever som viktigast av allt? Ska grannens önskan att resa till Mallorca varje år vara mer rimlig än min önskan att spara pengar åt mina barn, bara för att barnen ska få det "lika"? Varför får han resa bort och roa sig, medans jag inte får hjälpa mina barn till ett bra liv, för att det då är orättvist mot HANS barn? Vari ligger rättvisan i så fall?

Exakt VAD är det som ska vara rättvist? Ska alla enskilda indivder börja på samma nollpunkt? Och därmed alla försök att hjälpa varandra över generationsgränserna (vilket för många är livets hela mening) kvävas och slås ned? Eller ska varje släkt börja på samma nollpunkt, och därmed ska alla människor få leva med sina förfäders misslyckanden eller framgångar? Var och när börjar/började en släkt? Hur många generationers arbete ska jag ha rätt att dra fördel av? Och om vi gör så, hur ska vi då se på de släkter som lever gott på vad vi idag betraktar som direkt brottsliga tilltag många generationer bakåt i tiden? Vem är domare?

Sammantaget så leder dessa delar till att det i mina ögon ser ut att vara stört omöjligt att bedöma ens hur "bra" eller "dåligt" människor har det, eftersom det nite finns någon skala att mäta vare sig offren eller belöningarna på, och heller inte nån klar uppfattning om omfattningen i tid och rum på VAD som ska vara rättvist. Så hur i hela fridens namn bedömer man vad som är "rättvist"? Vem är man att säga att det är orättvist att två personer inte kan åka på solsemester lika ofta?

Livet är orättvist.